Cecilia

Utsidan ser alla, men insidan är gömd.

Vad är det jag går omkring och tänker på hela tiden? Vad är det jag känner där långt inne? Hur ska jag någonsin kunna lära mig leva med allt? Jag har en oro som jag inte vet hur jag ska hantera. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på mitt misstag. Ett litet misstag som jag alltid kommer att få leva med.
Jag vet att det inte går att ändra på nu men hur dum kan man vara egentligen? Jag som tänker för mycket egentligen hur kunde jag låta bli att tänka? Jag har inte ork att tänka och försöka lösa allt jag bär inom mig. Hur mycket ska man orka bära inom sig egentligen? Alla har hemligheter. Men tänk om alla hemligheter kunde vara bra hemligheter. Jag vet att jag använder mig av försvarsmekanismer, men hur ska jag annars orka med allt? Jag tror att alla ljuger ibland, tiger om sanningen för att skydda sig själva. Allt går inte att berätta för andra, det går inte att alla vet om de där hemligheterna som ligger gömda inom oss.

Även om jag är glad har jag sår. Även om jag skrattar har jag ärr. Jag försöker dölja dem, både de synliga och de som är på insidan. Jag vet inte om det alltid är det bästa att göra men jag vill inte ha tusen frågor, jag vill inte att alla ska veta, jag vill vara "normal" inte någon som alla tittar konstigt på. Jag älskar att få andra att skratta och få ha kul med andra. Men hur ska man då göra den tiden man är ensam för det går inte att omringa sig själv med människor hela tiden, det kommer då man sitter ensam i sitt rum. Tankarna smyger sig på en.

Alla ser det man visar men det som man gömmer vet ingen om.