Måste fixa allt.
Jag försöker men det är inte lätt. Jag vill inte att alla ska veta. Vet att dom inte skulle palla sanningen. Fösöker säga så pass mycket jag vet att dom klarar av. Men hur ska jag veta var gränsen går? Jag klarar själv inte av att för många vet för mycket om mig. Hur jag egentligen mår. Hur jag egentligen har det. Klarar inte av att blotta min själ, mitt liv. Inte ens för mina närmaste. Vet att dom vill veta hur jag mår och veta vad som händer inom mig och i mitt liv. Men jag kan inte berätta. Det är nåt, det är nån spärr jag har inom mig. Jag försöker klarar av att behålla det jag har kvar. Vara social och klara av skolan. Men det går inte så bra just nu. Allt bara skiter sig. När jag inte orakar längre så klarar jag inte av skolan. Än hur jag fösöker. Men kan bara inte gå till lektionerna. Måste sitta nån stans och bara tänka. Kan inte göra läxor. När jag sitter hemma och har böckerna framför mig så ser jag allt igen. Alla minnen kommer tillbaka då och sen har det gått några timmar. Mina kompisar och familj blir också lidande jag orkar inte vara social. Orkar inte låtsas vara glad och skratta. Varför blir alla så förvånade över hur jag mår? Jag försöker jämnt hjälpa alla andra. Lyssnar på dom, tar på mig deras problem. Jag får alltid höra att jag verkar vara så förnuftig. Att jag verkar veta vad jag alltid ska göra. Men det gör jag inte alls! Dom säger jämnt att jag kan inte hjälpa alla andra hur gärna jag än vill. Jag kan inte hjälpa alla andra när jag inte ens kan ta hand om mig själv. Men jag vill. Jag måste lyssna på dom. Jag kan inte vara glad om jag vet att mina kompisar behöver nån att prata med och mår dåligt. Jag vet inte hur jag ska fixa allt. Jag vet bara att jag måste. Jag kan inte sitta och skriva om mina känslor resten av livet och tro att det är det enda jag kan göra. Jag kan inte skära mig och tro att det blir bra sen. Jag måste se sanningen, öppna mina ögon och se verkligheten. Men det är inte lätt när jag blundat och vägrat se sanningen och verkligheten i flera år. Alla tror jag är lycklig och lycka är det dom ser. Men mitt inre ser annorlunda ut. Alla tror jag mår bra. Men jag beter mig så här och har gjort så här just för att ingen ska veta... Jag orkar inte med att alla vet om mina hemligheter.
