Allt har ändrats...
Jag orkar inte göra nåt längre. Jag är trött hela tiden och fryser. Aldrig hungrig. Det tar 1, 2 dygn innan jag äter nåt. Och varför äter jag inte oftare? Jag kan inte. Jag är inte hungrig men tillslut blir man ju tvingad att ta några tuggor. Det är inte det att jag spyr efter jag ätit nej, inte så. När jag ser maten när jag ska äta det går bara inte. Maten växer i munnen. Jag klarar inte av att äta helt enkelt. Jag vill bara ligga och sova hela dagarna. Sover vaknar ligger i sängen och skriver och sover några timmar till. Jag sover och ligger och skriver det är det jag gör på dagarna. Hur kunde det bli så här? Jag vet inte. Det är så mkt som händer. Jag tänker på det, skriver om det. Men jag kan inte prata om det. Jag klarar inte av att vara med kompisar jag sitter ändå bara och deppar.
Det krävs mycket för att kunna vara min vän. Jag har så många tankar och känslor. Och jag pratar inte om det med mina vänner. Om jag kunde skulle jag förklara för alla, få alla att förstå att det är så många som inte har det bra. Alla känner nån som mår dåligt har det jobbigt hemma, mobbad eller nåt. Men hur många får hjälp? Det är så många som inte förstår sig på mig. Men det gör jag inte ens själv alltid. Nya personer som vill lära känna mig tycker det är jobbigt. Eller jag vet inte.. Dom förstår väl inte vf jag beter mig som jag gör. Men om dom skulle veta skulle dom bli rädda och ja, dom skulle inte palla ändå att vara min vän. Jag har många vänner, men jag håller på att mista alla. Och det mitt eget fel. Jag orkar inte ens bry mig. Jag kämpar för att klara mig själv. Vill du bli min vän krävs det mod.
Inget är som det borde. Allt är annorlunda. Jag har förändrats. Jag känner inte igen mig själv längre. Inget är som förr. Allt har blivit fel. Alla har blivit andra personer. Saknar tiden man var lycklig, tiden man gillade att vara med kompisar, tiden man flörtade runt med olika killar jämnt. Jag saknar tiden man inte hade sånna här problem. Tiden man inte visste hur vilken ondska det finns i världen vi lever i. Allt har förändrats.
Det krävs mycket för att kunna vara min vän. Jag har så många tankar och känslor. Och jag pratar inte om det med mina vänner. Om jag kunde skulle jag förklara för alla, få alla att förstå att det är så många som inte har det bra. Alla känner nån som mår dåligt har det jobbigt hemma, mobbad eller nåt. Men hur många får hjälp? Det är så många som inte förstår sig på mig. Men det gör jag inte ens själv alltid. Nya personer som vill lära känna mig tycker det är jobbigt. Eller jag vet inte.. Dom förstår väl inte vf jag beter mig som jag gör. Men om dom skulle veta skulle dom bli rädda och ja, dom skulle inte palla ändå att vara min vän. Jag har många vänner, men jag håller på att mista alla. Och det mitt eget fel. Jag orkar inte ens bry mig. Jag kämpar för att klara mig själv. Vill du bli min vän krävs det mod.
Inget är som det borde. Allt är annorlunda. Jag har förändrats. Jag känner inte igen mig själv längre. Inget är som förr. Allt har blivit fel. Alla har blivit andra personer. Saknar tiden man var lycklig, tiden man gillade att vara med kompisar, tiden man flörtade runt med olika killar jämnt. Jag saknar tiden man inte hade sånna här problem. Tiden man inte visste hur vilken ondska det finns i världen vi lever i. Allt har förändrats.
Kommentarer
Trackback