Cecilia

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Så fort jag har en tanke om dig så börjar jag gråta. Det känns som om det är mitt fel men jag vet egentligen att det inte är det. Men hade jag inte gjort som jag gjorde, hade du varit kvar i mitt liv. Och jag hade då aldrig kunnat ens tänka tanken på att du skulle kunna lämna mig. Jag trodde jag betydde mer än så för dig. Du vet hur jobbigt jag hade det. Du visste och ändå så skulle du lämna mig. Tänker du inte på att jag kanske inte orkar bära på mer problem. Allt som jag tidigare har tyckt var så jobbigt det känns helt oviktigt nu. Jag tänker hela tiden på att du inte finns kvar i mitt liv. Men ändå kan jag inte låta bli att skriva om sveket hur ont det gör och hur smärtsamt allt är. Jag förstår inget! INGET!! Vad ska jag göra. Jag kan inte tänka jag kan inte. Vet inte vem jag ska prata med. Jag vet att mina kompisar skulle lyssna och bry sig men jag vet inte varför, men jag kan inte prata med dom. Orkar inte prata med dom som står mig så nära. Vet inte hur jag skulle berätta det vad jag skulle säga.