Öppnat mina ögon
Det är så mycket jag vill säga dig. Så mycket jag vill berätta för dig. Men jag vågar inte. Vet inte varför men det är nåt som säger inom mig att låta bli. Jag vet inte vad som händer men jag är ute på hal is. Det här är nåt nytt för mig. Jag försöker men lyckas inte alltid så bra. Jag är inte perfekt. Jag vet inte alltid vad jag ska göra. För allt jag vill är att vara hos dig. Vara i din närhet. För när du är nära så känns allt bra, då känns det som inga problem finns. Men när du inte är nära så känns allt så hopplöst.
Jag lever dag för dag. Men räcker det? Jag finns här i livet men hur länge till? Ingen som vet. Jag lever i mina drömmar, jag har mina hemligheter. Det är så mycket som jag döljer.
Ser ni hur jag mår? Ser ni vad jag gör för att få nån att förstå? Jag döljer det jag inte vill att nån ska veta. Jag gömmer sanningen. Men det är så mycket som ni behöver veta för att förstå varför jag inte ler hela tiden, varför jag vissa dagar bara vill sitta och stirra in i en vägg. Men lyssna på mig, se på mig, se in i mina ögon. Jag har ju försökt få er att se att jag inte mår som alla tror. Men ni har inte velat höra och se. Men om du inte lyssnar så bli inte sur när jag inte orkar vara glad. Vissa dagar orkar jag mer än andra. Vissa dagar orkar jag le och skratta med er men inte alltid.
Jag har börjat inse vad som händer i mitt liv. Jag har precis som alla andra blundat och inte velat se. Men nu har jag svarat på 200 frågor om mig själv och det fick mig att öppna mina ögon när jag läste mina svar. Jag har vetat att jag inte mått som alla andra. Men hur jag egentligen mår har jag inte insett tidigare. Jag har inte velat det heller. För att veta hur man mår men man vet inte hur man ska göra, det är skrämmande. Det gjorde ont att öppna ögonen efter så många år.
