Verkligheten
Nu har man sökt in på gymnasiet också. Visste inte vad jag skulle söka. Men det blev Ledarskap, estet, hantverkar och handels.
Det är en känsla jag har inuti mig. Den kommer när du vill. När jag är glad och skrattar kommer känsla. När jag har roligt kommer den. När jag är på väg upp kommer den. När jag ser ljuset så kommer den. Den drar ner mig. Den får mig att falla och ge upp. Jag vet inte varför den kommer eller vad jag ska göra för att den inte ska komma. Måste jag leva mitt liv där nere för att den inte ska komma? Det går inte för den kommer iaf men drar mig ännu längre ner. Längre ner än vad jag trodde var möjligt.
Det svåraste är att erkänna för sig själv att man inte mår bra. Och när man erkännt det och då är det svårt att förklara för andra. Man säger bara att man inte mår bra, att man är deprimerad. Man tror att man vet exakt hur man mår. Men efter en tid inser man att man inte velat se. Att man blundat för sanningen. Och då när man öppnar sina ögon och ser, då ser man hur man egentligen mår. Det gör ont. Men man måste öppna sina ögon och se verkligheten för att kunna kanske nån gång må bättre igen.
