Cecilia

Ska det kännas så här?
Ska allt vara så här svårt?
Varför blir det aldrig som jag har tänkt?

Det finns så mycket som ni inte ser. Jag vet inte ens själv alltid vem jag är. Jag som visste vem jag var, hur jag mådde och vad jag ville. Men nu vet jag inget igen känns det som. Jag vill vara den där självsäkra, orädda, självständiga personen men det är jag inte. Jag är rädd för jag vet inte vad som kommer hända. Jag känner mig stressad hela tiden och har svårt att sova på grund av saker jag är orolig över, kan ligga och tänka på hur jag ska lösa något eller hur jag ska hinna med allt.

Vi håller på att lära oss om försvarsmekanismer i skolan. Jag känner igen mig så mycket. T ex. men beter sig kanske tuff men är egentligen rädd. Alltså, man vill inte visa vad man känner så man beter sig tvärtemot.
Jag kom och tänkte på det ikväll. I högstadiet kunde jag ta plats och var väldigt utåtriktad och kaxig men egentligen var jag rädd och osäker. Och nu, jag är "blyg" som en del anser men egentligen vill jag bara att ni ska acceptera mig och ge mig en chans att visa vem jag är.

Döm mig inte, för du känner mig inte.
Ljug inte för mig, du har ingen andledning till det.

Ge mig en chans bara så kanske du kan hjälpa mig på traven till att hitta mig själv igen.