Cecilia

oj. såg några av mina första inlägg. Om man jämnför dem med dagens så är det väldigt stor skillnad. Kanske det att jag förändrats en hel del? Den största förändringen är väl att jag idag är lycklig :) Och det är mycket tackvare David<3

Idag har inte alls varit en bra dag för mig. Känns som om allt bara gått emot mig. Dagen började med att jag var extremt trött och höll inte på att ta mig upp från sängen. Första lektionen var matte C och där gick det inte något vidare, min hjärna hade tagit semester och jag gjorde fel på nästan varje tal... När det var lunch så först fick jag en smutsig tallrik som hade något gult på, jag tog ett smutsigt glas som hade en massa svart på sig och såg sönderklottrat ut och när jag väl hittade ett glas som såg rent ut så visade det sig att det var en spricka i bottnen och det for ut lite vatten. Men inte nog med det, vi gick till kungs för att träffa min och stinas gullungar men då hade ju inte min lunch utan fick det tio minuter efter att våran slutat. Sen var det dags för trista engelskan och där fick vi ca. 30 glosor till på onsdag, TVÅ DAGAR!! Det kändes verkligen inte bra. Och det gick ju heller inget vidare när jag försökte att få gå till biblo så att jag hade kunnat få träffa David en liten stund, nej inte det heller skulle jag få. Hon hade en massa saker vi skulle göra och när vi tillslut fick gå till biblo efter att vi skrivit så pennorna glödde så ja, då var det försent då hade han redan gått iväg till pontushallen för att ha spec idrott. Och som pricken över i:et så fick jag veta att medans jag fått svälta ihjäl idag så har lillungen suttit och proppat i sig palt!! Kan ju säga att det är verkligen inte min dag idag.
Men en sak kan jag väl vara glad över, det kan knappast bli sämre imorn.

Jag försöker vara stark. Jag försöker att inte visa mina känslor. På utansidan är jag som vem som helst. Jag försöker visa att jag mår bra, att jag är glad och lycklig. Men när jag är ensam gråter jag och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill vara stark men det är så svårt. Hur mycket tårar kan en person ha? Börjar jag falla tillbaka eller vad? Jag vet inte. Jag är rädd... Jag vet inte vad jag vill längre. Jag vet inte vilka som är mina riktiga känslor längre... Jag vet att det finns dom som lyssnar på mig men vad ska jag säga? Det är för svårt att säga nåt. Jag vet ju knappt själv vad det är. Jag känner mig ensam fast jag vet att jag inte är det. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag sitter här och skriver. Jag vet inte om någon kommer läsa detta eller om någon gör det vad den personen kommer tänka. Men jag bryr mig inte. Jag kämpar varje dag och natt. Det enda jag verkligen bryr mig om är att försöka att kämpa så jag inte faller tillbaka...