Allt är otydligt

Jag trodde jag klarade mig bra. Trodde jag inte brydde mig så mycket, men jag hade fel..
Alla frågar varför. Vad ska jag säga dem. Jag säger sanningen för jag orkar inte ljuga, jag orkar inte dölja sanningen och samtidigt så får jag prata om det som hände för vem ska jag annars prata med och få tänka med?

Är det här vägen tillbaka?

Samma kväll pratade jag med mamma och berättade vad som hänt. Och det sista hon sa innan hon gick var, "Fall inte tillbaka. Lova mig, börja inte med nå dumheter igen. Jag är orolig för dig."

Men tänk om jag gör det, ibland vill jag bara lägga mig ner och glömma allt. Slippa känna som jag gör. Men samtidigt är det lite bra att jag har så mycket i skolan för det gör att jag inte hinner tänka lika mycket, jag får annat att tänka på.

Endel av mig vill ha dig tillbaka men jag vet inte om mitt hjärta håller med. Är det mina känslor eller är det bara en vana?

Lova mig, såra mig inte mer, det orkar jag inte med just nu. Snälla, var ärlig mot mig hela tiden.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback