Cecilia

En fråga.

Som singel är man mycket med kompisar och man hittar på det ena efter det andra. Som singel glad och social och nästan alltid på att göra något. Sen en dag så är man inte singel längre, en dag har två personer blivit en skulle man kunna tro. I ett förhållande så sitter man ihop, träffar kompisar mindre och blir mindre glad och social. Som singel sitter man även mer vid datorn och tv och gör det där tråkiga själv.

Så frågan är, när har man inget liv?

Är det när man är i ett förhållande då man bara är med sin kille/tjej. Eller är det när man är singel då man sitter mycket vid datorn och tv?


Detta är dock inget som gäller för alla, men detta är saker som jag sett har förändrats hos många när dem varit singel eller inte. Självklart finns det alltid dem som det inte stämmer på.

---

Gammal bild då.

Jag förstår mig inte på kärleken längre och det är väl därför som jag har hållt mig borta från den.
En gång så tänkte jag att kärlek var när det pirrade i magen när man såg personen, att man blev glad av att vara nära, att tänka på personen hela tiden.
Men idag så vet jag faktiskt inte. Nog har jag kännt så några gånger senaste tiden men inte har det varit kärlek för det. Nu anser jag att man måste känna personen för att vara kär och kärlek är något som växer fram den finns inte där från första sekunden man ser varandra.

Kärleken är väldigt komplicerad och det tycker nog många om jag fattat det rätt, men ändå så är det så otroligt många som har ett förhållande. Är det så att vi gillar att ha det lite komplicerat och lite svårt, gillar vi utmaningar? Eller är det helt enkelt att det är svårt att låta bli när kärleken väl dyker upp?
Jag vet inte och det kanske är olika för alla. Men jag tror att för mig så är det just nu så att jag är nöjd med att vara där jag är idag men skulle kärleken dyka upp så skulle jag kanske försöka. Jag vet inte, tror det beror mycket på första tiden man träffas. Är det enkelt eller svårt? Glädje eller bråk?
Jag hade då inte orkat fortsätta träffa någon om man bråkar redan innan man blivit tillsammans eller om allt är för komplicerat och det är bara som ett stort frågetecken som bara växer men man finner inga svar. Lite svårt och lite mystiskt kan det ju vara men man ska ju även efter en tid vet lite också.

Kärleken kommer och går, det tror jag på. Men ändå så tycker jag att det är så underligt att man en gång älskat någon av hela sitt hjärta och sen älskar man någon annan lika mycket. Men det är så livet är, förstår bara inte vad det är som gör att man slutar älska någon...