Cecilia

Blev inte att beställa klänningen jag vill ha på studenten, den är slut :'(
 


För första gången i mitt liv känner jag att jag har ett hem.
För första gången i mitt liv känner jag att jag har en familj.
För första gången i mitt liv känner jag att jag hör hemma någonstans.
För första gången i mitt liv känner jag att det spelar ingen roll vad som händer, jag har människor som stannar kvar.
För första gången i mitt liv känner jag att jag är någon, jag får göra fel, jag är ändå accepterad. 

Detta är kanske något som dem flesta känner redan som små, en känsla som dem flesta alltid haft. Men faktiskt så har inte jag det. Att alltid behöva känna att man tvingas dras emellan två hem, två familjer och två olika miljöer, att alltid vara på besök någonstans. Det är något jag alltid känt, även om jag inte kunnat uttrycka det som liten.

Dra saker fram och tillbaka, vissa saker hör hemma där vissa inte. Vissa kläder ska jag ha vissa veckor och andra andra veckor. Om jag blickar bakåt så inser jag att det var inte en person jag var. Jag var en människa med två olika liv varannan vecka, ett litet barn som var förvirrad i vars jag hörde hemma, vem jag var. Olika saker och olika kläder, olika uppfostran och det blev att jag var två olika personer varannan vecka.