Nu vet jag varför
Vet inte varför. Men det känns inget längre. Du är som en kompis bara inget mer. Och det är skönt att det känns så. Vet inte om det är så eller inte än...
Jag har äntligen förstått. Jag är ingen person som pallar förhållanden. Visst, jag vill verkligen ha nån. Ha nån att mysa med, veta att man är älskad och allt det där. Men jag pallar inte det. Jag vet varför men det kan jag inte skriva om. Det är personer inblandad och kan inte skriva då. Men jag vill så gärna ha nån. Jag gillar att känna känslan av att det finns nån som älskar mej. Nån som tänker, drömmer och längtar efter mej. Jag är som alla andra som gillar uppmärksamhet och närhet. Men jag klarar inte av att älska nån. Förlåt, men säger jag att jag älskar dej så är det inte sant. Jag tror det varje gång men det slutar alltid på samma sätt. Jag kommer lämna dej. Såra dej. Det är inte ditt fel. Du är inte den första. Det är jag... Jag pallar det inte. Vet jag att nån vill ha mej så blir jag rädd. Jag har inte klarat av att prata om det här. Men jag är rädd för att bli älskad. Även om jag vill det så när känslan kommer så drar jag. Jag har aldrig förstått varför jag gör så gång på gång. Det är inte meningen att såra er. Men jag gör det för jag klarar inte av att själv bli sårad. Vill inte bli lämnad och ensam igen. Det låter kanske konstigt, ego, men jag kan inte rå för det. Så är det. Men du betyder för mej. Det jag säger dej är sant. Men jag klarar inte av att nån älskar mej. Jag gillar det inte själv. Försöker verkligen att inte göra så fler gånger och tror varje gång att den här gången kommer jag stanna. Men det gör jag aldrig. Jag drömmer, tänker och saknar dej. Men när du säger seriöst att du älskar mej och vill att det ska vara du och jag, då blir jag rädd... Rädd för kärleken.
