Cecilia

Om du en dag helt plötsligt fick chansen att börja om och bli den du vill vara. Visst skulle det vara helt underbart? Och att du sen lyckas med det, med allt du tar dig för. Visst skulle det vara som en dröm?

Om du varit en person med drömmar som aldrig gått i uppfyllelse och helt plötsligt så blir allt som du vill och ännu bättre. Skulle inte du tro att du drömmer?

Om du en dag vaknade och ditt liv var som en saga. Skulle inte du känna dig som en prinsessa? Att du sen få dina drömmars kille/tjej och till och med en mer perfekt person. Skulle inte du varit den lyckligaste på jorden? 


Jag fick chansen en dag att börja om och bli den jag ville vara, allt gick som jag ville. Jag har alltid haft mycket drömmar men varje dröm var bara en dröm. Men så blev mina drömmar verklighet. En dag var mitt liv som en saga. Allt kändes helt underbart, det var som en dröm, jag trodde jag drömde, jag kände mig som en prinsessa. Den dagen allt hände, dagen mitt liv förändrades var dagen jag träffade dig. Jag fick mina drömmars kille. Det var för bra för att vara sant (trodde jag) men allt det kan hända. Livet är oförutsägbart. Allt kan hända. Ge aldrig upp. Livet ändras.

Jag har blivit sårad precis som alla andra. Jag tog det väldigt hårt, och det tog två år att komma över det så mycket som möjligt. Jag föll så hårt. Kärleken har alltid vart nåt speciellt och underbart för mig. Men han fick mig att sluta tro på kärlek. Han fick mig att falla och hata allt.
Precis det han gjorde mot mig, började jag göra mot andra. Jag kunde inte hjälpa det. Jag menade inte att såra alla. Jag visste inte varför jag gjorde det. Trodde alltid att det var sista gången men det var de aldrig.
Jag ber alla jag sårat om förlåtelse. Jag var sårad och såg inte klart. Jag var rädd. Jag fick er att älska mig men när jag fått er dit så drog jag. Jag ljög för er. Men jag ville inte såra er, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville bara vara lycklig. Men det vart jag aldrig.
Förlåt, jag säger det till alla som jag sagt att jag älskar. Jag ska berätta en sak... Jag vet inte om jag kommer kunna känna den känslan igen. Jag säger att jag älskar dig. Men jag kan inte göra det bara. Om jag verkligen, verkligen gillar dig. Nästan älskar dig. Då kan jag inte säga att jag älskar dig. Jag kan bara inte. Men till dom som inte betyder nåt, till alla dom kan jag säga att jag älskar dom hur mycket som helst. Jag har lärt mig att säga "Jag älskar Dig" helt utan mening. Jag får det att låta som om jag menar det, men det gör jag inte.
Jag vet att du nu tänker att jag är taskig, och allt skit. Men döm mig inte. Snälla, gör inte det. Jag vet att jag kanske inte borde skriva så här om jag inte vill att andra ska dömma mig. Men jag måste få be om ursäkt på nåt sätt och det gör jag enklast genom att skriva. Jag är bara en människa med en trasig själ. En bakgrund av minnen. Minnen av sorg och hat. Det är inte nån riktig anledning till att behandla andra dåligt. Men jag försöker ändra mig.
Men jag vet inte om jag kommer kunna älska nån igen, om jag kommer våga släppa in nån i mitt liv igen. Jag vet inte...

Vad kan man begära av sin pojkvän? Är det för mycket begärt att man vill att han ska älska en, vill träffa honom några gånger i veckan, att han inte ska ljuga utan vara ärlig, att han ska vara trogen, är det för mycket begärt?
Livet håller på att rasa sönder. Allt skiter sig. Skolan går åt helvete. Killarna sviker. Kompisarna ljuger. Morsan tjatar och gnäller. Finns det ingen som förstår? Ju mer man måste göra nåt ju svårare är det. Ju mer alla tjatar ju jobbigare blir det. Ni säger ni förstår och vet att det inte är lätt. Men ni förstår inte. Det är nåt inom mig som inte kan lagas. Det är nåt fel på mig. Förlåt om jag skyller på nån annan, men det är mig det är fel på, det är mitt fel allt. Om jag inte hade slutat äta den där gången i 6:an, hade jag mått bra nu? Om jag inte hade fått dom där ätstörningarna, hur hade det vart nu då? Hade jag vart lycklig? För det var den där dan, kommer ihåg den så väl, den i 6:an i november. Jag kunde inte äta. Jag klarade inte ens av lukten eller tanken av mat. Slutade ät och helt plötsligt när man mådde bättre, får man höra att man är underviktig. Men snälla. Gick ner 6kg på två veckor. Men och? Efter den dagen jag slutade ät, då har allt bara blivit sämre och sämre. Problemen började med maten, sen blev det så mkt mer och svårare. Och nu kan man inte laga det som gått sönder inom en. Det bryter ner mig inifrån. Och nu, hur mkt jag än försöker så kan jag inte visa mina riktiga känslor. Visar känslor men dom är inte mina. Det är nåt ni får se för att jag inte vågar öppna mig. Jag klarar inte av att bli älskad...

Fri att flyga med mina egna vingar. Men hur länge kommer dom orka hålla mig uppe i luften? Kommer jag falla? Kommer jag lyckas flyga från allt?
Vad är meningen med kärleken? Man blir tillsammans med den man tror man älskar av hela sitt hjärta. Men när man inser att man inte älskar personen men hur ska man då förklara det? Hur säger man till nån man gett sitt hjärta till, nån man sagt att man älskar tusen gånger, hur säger man "Jag älskar inte dig. Det är finns nån annan som mitt hjärta tillhör" ? Jag vet inte det. Och vet inte om jag vill veta heller. Jag vet vad kärlek är, jag känner igen den när jag ser den. Och jag vet att han aldrig älskade mig och kommer aldrig kunna göra det heller. Men det finns nån annan som gör det. Nån som nu ska få en chans. För han betyder så mycket att jag inte vill leva utan honom.
Somliga tror man vet hur det känns. Somliga tror sig veta hur man har det. Men tro mig, ni vet inte. Ni vill inte veta. Det är så pass mycket och svåra saker att ni inte skulle klara av det. Jag vet att ni bara vill hjälpa men jag kan inte prata om allt med er. Det finns bara en person som jag kan göra det med. En person som älskar mig för den jag är trots mina brister. Personen vet om hur jag mår och vad som hänt mig men ändå finns kvar.
Jag vill men orkar inte. Jag klarar inte av det. Jag försöker men jag lyckas inte öppna mig. Jag kämpar för att klara av allt men det går inte så bra. Men alla som tvilar och hackar på mig, kom ihåg, det finns saker ni inte vet om mig. Det finns så mycket som ni inte vet. Men trots allt så gör jag mitt bästa. Så säg inte åt mig vad jag ska göra och att det inte duger det jag gör.

Det är just personen som man älskar mest som det gör ondast av att se den gå. Det är den personen som jag är rädd för att visa mina känslor för, personen jag ör rödd flr att släppa in i mitt liv. Jag lurar mig själv och alla andra. Tränger bort känslorna. Tar nån annan. Men det är bara för att jag inte vill bli sårad. Vill inte förlora personen. Jag är rädd för mycket, även om det inte märks. Det jag är rädd för är att inte passa in. Rädd för känslor. Men mest rädd för mig själv. Jag visar inte att jag är rädd. Jag är inte rädd för saker i vardagen. Utan jag är rädd för känslor. Det är kanske konstigt. Men om man tänker på hur jag varit och betett mig dom två sista åren kan man kanske förstå varför jag har gjort saker som jag gjort. För kärleken skrämmer jag så fruktansvärt mycket. Det skrämmer mig att älska nån. Att släppa in nån i mitt liv. Men det är ju just det att jag vill inte bli sårad. När jag verkligen blir det så märker alla hur svag jag är. Hur sårbar jag kan vara. Alla vill ju vara starka och klarar sig själv. Och det vill ju jag också. Det är därför som jag inte kan vara med personen som betyder mest för mig. Och jag är ledsen för att jag att jag sårat andra genom att försöka själv att inte bli sårad.

Andra dan i skolan och är redan less.. Låt det inte bli som förra terminen slutade. Jaha, dags att söka in på gymnasiet. Vet ju vad jag ska söka som första men andra och tredje handsval då?

Mycket känslor. Många tankar. Lite hopp. Ingen tro. Jag ber och ber. Visa vad som är rätt väg för mig att gå. Ber att jag ska klara nästa dag. Ge mig hopp, kraft och viljan att försöka. Jag vet att det går. Du klarar av att hjälpa mig. Du lyssnar alltid när jag behöver dig. Du ger mig mod att vakna varje morgon. Men kvällarna är hemska. Vill inte att nätterna ska ta slut. Men ändå så vill jag inte att dom ska komma heller. Då är jag ensam och tankarna kommer smygande över mig. Rädslan väntar runt hörnet. Ensam och kan inget göra. Det är som att när tankarna kommit tar dom över. Försöker få dom att inte komma. Men lyckas inte speciellt ofta. Och när dom tagit över min kropp. Då är jag svag. Inget att göra. Jag är rädd för nätterna. Just för att jag vet inte vad jag kommer göra nästa natt. Men ändå så gillar jag dom för då behöver jag inte le. Då kan jag vara mig själv tills tankarna kommit. Dagarna är fyllda med låtsas skratt och leenden. Leende på läpparna gråt inuti. Skratt men skrik inuti. Det är bara en som får mig att vara lycklig och glad. Älskar honom så mycket. Även om alla mina vänner försöker och finns där så är det inte samma sak. Ni betyder men ni förstår inte alltid. Och jag begär inte heller att ni ska göra det heller för jag vet att ni inte kan. Men det räcker med att jag får vara med er på dagarna och le och skratta. Även om jag vill gråta och skrika.