2007 är över
Kan man få börja om nu? Ett nytt år, en ny början. Kan man få glömma allt. Lämna allt bakom sig. Börja på ett nytt liv. Ny person. Jag vill börja om. Skapa mig ett nytt liv, en ny personlighet. Börja helt om. Fast det är omöjligt. Det finns minnen kvar. Alla runt mig känner mig som jag är nu. Dom vet en liten del av hur mitt liv är, vad som har hänt mig. Så jag kommer aldrig undan minnerna. Bli påmind om allt. Men jag ska försöka. Försöka bli en bättre person. En bättre kompis, flickvän, ja en bättre tjej. Jag vill kunna öppna mig mer. Visa vad jag tänker och känner. Men det kan jag inte nu. Men jag ska försöka lita mer på andra, släppa taget om saker och personer, se verkligheten, släppa in folk i mitt liv. Jag vill, så jag borde väl kunna fixa det, eller?
Jag har börjat bli en person. Inte som alla andra. Hitta min egen väg. Jag har förändrats mycket detta år. Men jag har börjat hitta mig själv. En egen person. Men jag har inte hittat mig själv än. Men det är en början.
Gott nytt år!!
Kommentarer, 0stNu vet jag varför
Vet inte varför. Men det känns inget längre. Du är som en kompis bara inget mer. Och det är skönt att det känns så. Vet inte om det är så eller inte än...
Jag har äntligen förstått. Jag är ingen person som pallar förhållanden. Visst, jag vill verkligen ha nån. Ha nån att mysa med, veta att man är älskad och allt det där. Men jag pallar inte det. Jag vet varför men det kan jag inte skriva om. Det är personer inblandad och kan inte skriva då. Men jag vill så gärna ha nån. Jag gillar att känna känslan av att det finns nån som älskar mej. Nån som tänker, drömmer och längtar efter mej. Jag är som alla andra som gillar uppmärksamhet och närhet. Men jag klarar inte av att älska nån. Förlåt, men säger jag att jag älskar dej så är det inte sant. Jag tror det varje gång men det slutar alltid på samma sätt. Jag kommer lämna dej. Såra dej. Det är inte ditt fel. Du är inte den första. Det är jag... Jag pallar det inte. Vet jag att nån vill ha mej så blir jag rädd. Jag har inte klarat av att prata om det här. Men jag är rädd för att bli älskad. Även om jag vill det så när känslan kommer så drar jag. Jag har aldrig förstått varför jag gör så gång på gång. Det är inte meningen att såra er. Men jag gör det för jag klarar inte av att själv bli sårad. Vill inte bli lämnad och ensam igen. Det låter kanske konstigt, ego, men jag kan inte rå för det. Så är det. Men du betyder för mej. Det jag säger dej är sant. Men jag klarar inte av att nån älskar mej. Jag gillar det inte själv. Försöker verkligen att inte göra så fler gånger och tror varje gång att den här gången kommer jag stanna. Men det gör jag aldrig. Jag drömmer, tänker och saknar dej. Men när du säger seriöst att du älskar mej och vill att det ska vara du och jag, då blir jag rädd... Rädd för kärleken.
Love sucks
Hjärtat krossas om och om igen.
Älskar dig. Och det vet du nu. Men jag förstår dig. Och även om det gjorde ont att höra så är det kanske det bästa. Jag tycker synd om dig. Jag förstår dig tyvärr. Har själv vart med om det där flera gånger. Men du ska veta att även fast det inte blir vi så bryr jag mig. Jag vill ändå att vi ska vara kompisar. Sett dig gråta. Hjärtat tynger. Jag älskade dig verkligen. Men jag kanske borde gå vidare. Det kommer aldrig bli du och jag... För du kommer aldrig kunna älska mig så mycket som jag älskar dig. Men det gör inget. Det är inte ditt fel. Du är helt underbar. Men du måste tro på det själv. Du klarar dig. Kämpa, ta dig igenom detta. Känner din doft. Min tröja luktar dig. Jag finns är för dig.
Jag har försökt
Jag visar vad jag känner. Jag försöker få dig förstå och det jag får är bara se dig gå.
Jag står här mitt framför dig och gråter, säger vad jag känner. Och det jag får höra är att du är med henne. Och säger förlåt.
Jag står här och ber dig, ber dig se mig, se mig som den jag är, hur jag älskar dig.
Vad kräver du att jag ska göra? Du sa att jag skulle säga hur jag känner, visa att jag älskar dig.
Jag sa hur jag känner och vill. Att jag grät betyder inte det nåt? Jag sa kanske inte rätt ut "Jag älskar dig" men jag klarar inte av det när jag vet att det inte är vi. Jag sa saker som betyder att jag älskar dig.
Vad mer ska jag göra för att du ska förstå? Vad mer krävs det av mig för att det ska bli du och jag?
Nåt som skrämmer mig...
Jag ser dig varje dag. Jag ser i dina ögon att du har en hemlighet ingen vet om. Ingen utom du. Nåt du inte vågar eller kan berätta. Alla tror du är nån men du gömmer dig bakom ett skal. Du är så fin och underbar. Varför får inte fler se ditt rätt jag? Jag ser nåt i dina ögon. Nåt som skrämmer mig. Nåt stort och nåt svårt. Du bär på en sorg. En hemlighet. Och jag vet att du inte kommer prata om det. Men du ska veta att jag alltid finns här för dig. Jag lyssnar alltid på dig, vad det än är du vill prata om. Du är den enda som fått mig att känna så här. Du har en speciell plats i mitt hjärta. Du betyder för mig. Och kommer alltid ihåg att jag kommer aldrig lämna dig.
Du är mitt allt
Om du hade velat att det skulle bli nåt mellan oss, då hade du kommit idag. Du hade inte svikit mig. Du hade kommit. Du säger att du inte vill förlora mig. Att du är rädd att jag ska hitta nån annan. Men är det bara så som du säger? Menade du det hade du inte lämnat mig. Då hade det vart du och jag nu. Men jag vet inte längre om jag vill.. Jag klarar inte av att bli lämnad och sårad igen. Jag vet att du kanske hade en orsak. Men varför hör du inte av dig då? Fattar du inte att jag gillar dig? Förlåt, men jag vet inte om jag orkar.
Min önskan är du
Jag kan inte berätta hur jag mår. Jag vet inte själv alltid.
Ibland känns allt bara så hopplöst. Vet inte varför det blev så här.
Jag kan vara glad och skratta med mina kompisar men helt plötsligt så är det mörkt.
Vet inte hur det blir så. Men helt plötsligt kan jag ligga där nere på bottnen.
Jag ser dig, du skrattar och verkar glad och lycklig men dina ögon säger nåt annat.
Du har en hemlighet. Nåt som ingen annan vet.
Prata med mig. Jag lyssnar. Jag vill att du ska må bra. Lita på mig. Jag sviker dig
aldrig. Lämnar dig aldrig. Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Även om det
inte kommer bli oss. Men i mina drömmar, i mina tankar och i min värld är det du
och jag. Aldrig har jag kännt så här.
Mina känslor skrämmer mig. Jag vet inte hur jag ska hantera mina känslor. Hur jag
ska göra för att orka leva med mina känslor. Det känns så lönlöst att önska hela
tiden att det ska vara vi. Men kommer min önskan slå in?
Måste fixa allt.
Jag försöker men det är inte lätt. Jag vill inte att alla ska veta. Vet att dom inte skulle palla sanningen. Fösöker säga så pass mycket jag vet att dom klarar av. Men hur ska jag veta var gränsen går? Jag klarar själv inte av att för många vet för mycket om mig. Hur jag egentligen mår. Hur jag egentligen har det. Klarar inte av att blotta min själ, mitt liv. Inte ens för mina närmaste. Vet att dom vill veta hur jag mår och veta vad som händer inom mig och i mitt liv. Men jag kan inte berätta. Det är nåt, det är nån spärr jag har inom mig. Jag försöker klarar av att behålla det jag har kvar. Vara social och klara av skolan. Men det går inte så bra just nu. Allt bara skiter sig. När jag inte orakar längre så klarar jag inte av skolan. Än hur jag fösöker. Men kan bara inte gå till lektionerna. Måste sitta nån stans och bara tänka. Kan inte göra läxor. När jag sitter hemma och har böckerna framför mig så ser jag allt igen. Alla minnen kommer tillbaka då och sen har det gått några timmar. Mina kompisar och familj blir också lidande jag orkar inte vara social. Orkar inte låtsas vara glad och skratta. Varför blir alla så förvånade över hur jag mår? Jag försöker jämnt hjälpa alla andra. Lyssnar på dom, tar på mig deras problem. Jag får alltid höra att jag verkar vara så förnuftig. Att jag verkar veta vad jag alltid ska göra. Men det gör jag inte alls! Dom säger jämnt att jag kan inte hjälpa alla andra hur gärna jag än vill. Jag kan inte hjälpa alla andra när jag inte ens kan ta hand om mig själv. Men jag vill. Jag måste lyssna på dom. Jag kan inte vara glad om jag vet att mina kompisar behöver nån att prata med och mår dåligt. Jag vet inte hur jag ska fixa allt. Jag vet bara att jag måste. Jag kan inte sitta och skriva om mina känslor resten av livet och tro att det är det enda jag kan göra. Jag kan inte skära mig och tro att det blir bra sen. Jag måste se sanningen, öppna mina ögon och se verkligheten. Men det är inte lätt när jag blundat och vägrat se sanningen och verkligheten i flera år. Alla tror jag är lycklig och lycka är det dom ser. Men mitt inre ser annorlunda ut. Alla tror jag mår bra. Men jag beter mig så här och har gjort så här just för att ingen ska veta... Jag orkar inte med att alla vet om mina hemligheter.
Allt
Orkar inte mer. Vill flyga härifrån. Lämna allt. Jag vet inte vem jag är längre. Jag känner en ångest som har funnits här ett tag. Vägen tar slut men jag fortsätter och går. Jag orkar inte med det här. Släpp mig fri. Låt mig ta mina vingar och flyga från det här. Jag orkar inte med det här. Vill slippa det här. Du och jag är här. Väck mig inte för jag kanske drömmer. Jag vill inte det. För jag vill vara hos dig resten av livet. Vill inte vara utan dig en enda stund. Vi har gått igenom svårta saker. Vi har bråkat men älskar dig fortfarande. Du får mitt hjärta att slå. Du får mig att orka leva. Jag hör röster i mitt huvud som säger ordna det här. Finns alltid här för dig. Kärleken blir större för varje dag som går.
Min kärlek till dig
Allt
Orkar inte mer. Vill flyga härifrån. Lämna allt. Jag vet inte vem jag är längre. Jag känner en ångest som har funnits här ett tag. Vägen tar slut men jag fortsätter och går. Jag orkar inte med det här. Släpp mig fri. Låt mig ta mina vingar och flyga från det här. Jag orkar inte med det här. Vill slippa det här. Du och jag är här. Väck mig inte för jag kanske drömmer. Jag vill inte det. För jag vill vara hos dig resten av livet. Vill inte vara utan dig en enda stund. Vi har gått igenom svårta saker. Vi har bråkat men älskar dig fortfarande. Du får mitt hjärta att slå. Du får mig att orka leva. Jag hör röster i mitt huvud som säger ordna det här. Finns alltid här för dig. Kärleken blir större för varje dag som går.
Kärlek = Dig
Svåra tider.
Jag har precis som alla andra haft svåra tider. Men hur länge ska man behöva må så här? Över 3 år av smärta. 3 år i ett mörker.
Hur ska man ta sig härifrån? Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka. Att förlora så många under dom här åren är gjort det ännu svårare att bli lycklig igen. Att tappa tron på kärleken och livet. Att vara osäker på allt som man var så säker på tidigare. Att inte veta vem man är längre. Att inte veta nåt..
Det är inte lätt att förlora sig själv och allt som en gång betydde så mycket för en nu inte betyder nåt. Att inte veta om det är värt att leva längre. Jag vet att dom tiderna måste jag lämna och gå vidare och hitta tillbaka till allt glada igen. Jag kan aldrig bli den jag en gång var. Men jag kan bli lycklig igen men jag vet bara inte hur... Jag har hittat nåt att tro på. Jag kämpar varje dag att orka och finna en väg. Jag ger inte upp igen.
När jag en gång gav upp, då föll jag så långt ner jag aldrig vart förut. Där nere var det kallt, mörkt och ensamt. Jag var inte rädd då. Jag kände inget när jag var där nere. Då vill jag bara inte leva längre. Då tänkte jag bara på hur allt skulle få ett slut. Men nu är jag rädd för att falla dit igen. Jag är mest rädd för om jag skulle falla ner dit så skulle jag nog inte orka ta mig upp igen. Jag är rädd för mig själv. Jag vet inte hur långt jag kan gå. Jag vet inte vad jag är kapabel till. Jag gjorde saker jag aldrig kunde tänka mig att göra. Jag levde inte egentligen. Jag var som död. Inga känslor, ingen livs vilja. Det finns svåra tider hos oss alla och jag är inne i min.
