Cecilia

Låg sömnlös i timmar i natt. Varje kväll ligger jag och oroar mig över min framtid. Jag vet inte hur allt ska lösa sig. Jag vill inte visa mig svag men jag vet inte vad jag ska göra, jag vill få allt bra men jag vet inte hur...

Imorn börjar skolan inte alls något som jag ser framemot,,,

Jag är rädd för att allt börjar komma tillbaka... Alla tankar och känslor.. Jag vill inte! Jag vill ha mitt nya liv!
Få mig glad, prata med mig, ta kontakt visa att du finns där. Jag vet inte hur länge det kommer ta innan jag är där igen och jag försöker verkligen kämpa emot men det är svårt.

Hela livet har jag vetat, jag har haft känslorna inom mig och jag vet inte om dem är hundra procent borta. Men jag är inte där riktigt än där jag var tidigare och jag ber för att jag inte hamnar där igen. När jag berätta för andra så blir dem bara tysta, tar avstånd och det vill jag inte. Stötta mig istället jag har förändrats.

Vem orkar lyssna på allt som man behöver prata om? Allt som har hänt under hela ens liv. Jag har pratat om mycket av det som hänt och många gånger men det var när allt var nytt det är inget som jag pratar om så mycket längre. Jag vet inte vem som orkar  med det. I början av sommaren när jag jobbade pratade jag med en präst och det var skönt även om hon visste endel att för berätta det igen för allt är inte läkt än jag behöver fortfarande prata om det för att bearbeta det.

Jag tror att det som hände en när man var liten har format en vem är idag. Det som händer i livet påverkar vem man är. Och så är det nog med mig. Har inte tänkt på det förrän i nian kanske. Men det som hände när jag var yngre har satt sina spår. Jag vet att det finns otroligt många som har haft det svårare än mig men bara för det betyder det väl inte att det var lätt för mig. Men skulle jag ta bort nåt som hänt från mitt liv? Jag vet inte. Allt är jag inte så glad över men det har ju ändå påverkat vem jag är idag.

En dag kanske jag orkar skriva om olika delar som hänt, skulle aldrig orka skriva om allt, det blir för mycket.
I våras skulle vi skriva en uppsats om en kris vi varit med om och först visste jag inte vad jag skulle skriva om, jag tänkte att mina kriser ville jag inte skriva om eftersom det är väldigt personligt. Men samtidigt är det som är personligt som oftast blir det bästa. Jag satte mig ner och skrev om en sak som jag varit med om. Och när jag hade lämnat in uppsatsen var jag osäker på det jag skrivit fast jag kände att jag inte hade kunnat göra det bättre eftersom jag skrivit precis som det var utan att ändra ett enda ord. Men jag visste ju inte vad alla andra i klassen hade skrivit om och det gjorde mig kanske också nervös. Men sen när jag fick tillbaka uppsatsen så fick jag MVG och min lärare sa att det kändes att det var personligt och att jag verkligen hade skrivit ner allt, mina känslor, tankar, det som sas och allt som hände. Hon sa att jag skulle spara uppsatsen för den var verkligen bra skrivet. Jag blev jätte glad. Mitt andra MVG på tre år. Jag kände att om jag hade tagit något som påverkat mig mycket mindre hade det aldrig blivit något bra. Det är nog den enda gången jag var lycklig över att få det sagt.

Fyller 17 år idag!! :D

bara två dagar kvar tills jag fyller 17år!