Cecilia

Vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad mina tankar är längre... Jag vet inte vad jag vill längre. Jag skiter i det mesta. Det känns som om jag har gett upp. Men vad har jag gett upp? Mig själv kanske. Jag kämpade för att klara av skolan, kompisar och allt annat. Kämpade för att le och vara glad. Så ingen ska se, ingen ska märka vad jag känner, mina tankar och önskningar. Vill inte att andra ska få veta om mitt förflutna. Att dom ska veta vad jag gjort. Vad som hänt. Hur kunde detta år bli så här fel? Det började fel och blev bara värre. Killar kommer och går. Vänner kommer och går. Familjen kommer och går? Har förlorat så många detta år. Är det mitt fel? Det kan det väl ändå inte vara. Det är väl inte mitt fel att killar ljuger, att familjen gör fel saker. Att bli lämnad av nån som funnits i ens liv hela livet, och sen förlora personen. Det är inte lätt att hantera. Det är svårt att sluta tänka på det. Att förlora halva familjen det är det som tagit mest på mig. Att förlora dom man trodde man kunde lita på. Att dom aldrig skulle försvinna. Vet inte vad jag ska göra längre...

I miss you when you're gone.

Tankarna känns så långt borta. Känslorna känns så meningslösa. Viljan och hoppet känns omöjligt.
Jag gav dig nyckeln till mitt hjärta. Jag blottade hela mitt liv. Jag var mig själv med dig. När jag var med dig första gången. När jag såg hur du var egentligen. När jag såg hur söt och snäll du var. När dina ögon lyste upp rummet och ditt leende fick mitt hjärta att smälta. Då insåg jag. Men jag ville inte se sanningen. Se mina känslor. Jag ville inte älska dig. Jag visste att det inte gick. Visste att det inte kunde bli du och jag. Jag visste att du hade en tjej. Just därför sa jag inget. Jag sa inte till nån om mina känslor. Men endag kunde jag inte gömma dom längre. Jag var tvungen att säga det till dig. Alla andra hade redan sett vad du betydde för mig. Alla såg det utom du och jag. Vi kanske inte såg det pga att vi inte ville. Vi stängde våra ögon och valde att inte se. Jag har valt att inte acceptera mina känslor. Tränger bort tankarna. Tillåter mig själv inte att drömma om dig. Jag vill ditt bästa. Jag väntar på att du ska bestämma dig. Men jag kan inte vänta hur länge som helst.

Du säger att du älskar mig, men hur kan du då säga att du inte träffa ha mig igen?
Du säger att jag betyder mycket för dig, men hur kan du då lämna mig?
Du vill inte veta av mig. Hur kan du ha ett hjärta till att säga så där? Trodde det aldrig skulle hända. Trodde aldrig du var en sån...
Jag hatar dig! Jag vill aldrig se dig igen. Jag bryr mig inte längre. Det här förlåter jag dig aldrig för, ALDRIG!!  Du kan inte förstå hur sårad jag blev. Hur kunde du göra så här mot mig? Den enda jag litade på, för fan du var den enda jag berättade för. Men nu är du borta från mitt liv.
Är så rädd för att vi kanske aldrig kommer träffas igen, även om jag inte vill det nu så är du ju ändå du. Är rädd för hur allt kommer bli. Hur kommer livet vara utan dig? Kommer du ringa imorn, nästa månad eller om ett år och säga att du vill träffas och att det är för svårt? Eller kommer du aldrig ringa? Om du ringer, jag kommer inte vela träffa dig. Jag kommer säga att det är för sent. Redan när du sa att det var sista gången vi träffades då vart det försent för ett förlåt.