Cecilia

Alla har vi hemska tider nån gång. Alla känner nån gång att vi inte orkar leva. Vet inte hur man ska komma vidare. Alla har det svårt men vissa har det svårare än andra. Endel orkar kämpa mer än andra. Men för det är inte dom som inte orkar kämpa lika mycket, dom är inte svaga.

Jag har precis som alla andra haft svåra tider. Men hur länge ska man behöva må så här? Över 3 år av smärta. 3 år i ett mörker.
Hur ska man ta sig härifrån? Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka. Att förlora så många under dom här åren är gjort det ännu svårare att bli lycklig igen. Att tappa tron på kärleken och livet. Att vara osäker på allt som man var så säker på tidigare. Att inte veta vem man är längre. Att inte veta nåt..
Det är inte lätt att förlora sig själv och allt som en gång betydde så mycket för en nu inte betyder nåt. Att inte veta om det är värt att leva längre. Jag vet att dom tiderna måste jag lämna och gå vidare och hitta tillbaka till allt glada igen. Jag kan aldrig bli den jag en gång var. Men jag kan bli lycklig igen men jag vet bara inte hur... Jag har hittat nåt att tro på. Jag kämpar varje dag att orka och finna en väg. Jag ger inte upp igen.
När jag en gång gav upp, då föll jag så långt ner jag aldrig vart förut. Där nere var det kallt, mörkt och ensamt. Jag var inte rädd då. Jag kände inget när jag var där nere. Då vill jag bara inte leva längre. Då tänkte jag bara på hur allt skulle få ett slut. Men nu är jag rädd för att falla dit igen. Jag är mest rädd för om jag skulle falla ner dit så skulle jag nog inte orka ta mig upp igen. Jag är rädd för mig själv. Jag vet inte hur långt jag kan gå. Jag vet inte vad jag är kapabel till. Jag gjorde saker jag aldrig kunde tänka mig att göra. Jag levde inte egentligen. Jag var som död. Inga känslor, ingen livs vilja. Det finns svåra tider hos oss alla och jag är inne i min.