Cecilia

Jag har blivit sårad precis som alla andra. Jag tog det väldigt hårt, och det tog två år att komma över det så mycket som möjligt. Jag föll så hårt. Kärleken har alltid vart nåt speciellt och underbart för mig. Men han fick mig att sluta tro på kärlek. Han fick mig att falla och hata allt.
Precis det han gjorde mot mig, började jag göra mot andra. Jag kunde inte hjälpa det. Jag menade inte att såra alla. Jag visste inte varför jag gjorde det. Trodde alltid att det var sista gången men det var de aldrig.
Jag ber alla jag sårat om förlåtelse. Jag var sårad och såg inte klart. Jag var rädd. Jag fick er att älska mig men när jag fått er dit så drog jag. Jag ljög för er. Men jag ville inte såra er, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville bara vara lycklig. Men det vart jag aldrig.
Förlåt, jag säger det till alla som jag sagt att jag älskar. Jag ska berätta en sak... Jag vet inte om jag kommer kunna känna den känslan igen. Jag säger att jag älskar dig. Men jag kan inte göra det bara. Om jag verkligen, verkligen gillar dig. Nästan älskar dig. Då kan jag inte säga att jag älskar dig. Jag kan bara inte. Men till dom som inte betyder nåt, till alla dom kan jag säga att jag älskar dom hur mycket som helst. Jag har lärt mig att säga "Jag älskar Dig" helt utan mening. Jag får det att låta som om jag menar det, men det gör jag inte.
Jag vet att du nu tänker att jag är taskig, och allt skit. Men döm mig inte. Snälla, gör inte det. Jag vet att jag kanske inte borde skriva så här om jag inte vill att andra ska dömma mig. Men jag måste få be om ursäkt på nåt sätt och det gör jag enklast genom att skriva. Jag är bara en människa med en trasig själ. En bakgrund av minnen. Minnen av sorg och hat. Det är inte nån riktig anledning till att behandla andra dåligt. Men jag försöker ändra mig.
Men jag vet inte om jag kommer kunna älska nån igen, om jag kommer våga släppa in nån i mitt liv igen. Jag vet inte...