Allt blir bara värre och värre
Vad kan man begära av sin pojkvän? Är det för mycket begärt att man vill att han ska älska en, vill träffa honom några gånger i veckan, att han inte ska ljuga utan vara ärlig, att han ska vara trogen, är det för mycket begärt?
Livet håller på att rasa sönder. Allt skiter sig. Skolan går åt helvete. Killarna sviker. Kompisarna ljuger. Morsan tjatar och gnäller. Finns det ingen som förstår? Ju mer man måste göra nåt ju svårare är det. Ju mer alla tjatar ju jobbigare blir det. Ni säger ni förstår och vet att det inte är lätt. Men ni förstår inte. Det är nåt inom mig som inte kan lagas. Det är nåt fel på mig. Förlåt om jag skyller på nån annan, men det är mig det är fel på, det är mitt fel allt. Om jag inte hade slutat äta den där gången i 6:an, hade jag mått bra nu? Om jag inte hade fått dom där ätstörningarna, hur hade det vart nu då? Hade jag vart lycklig? För det var den där dan, kommer ihåg den så väl, den i 6:an i november. Jag kunde inte äta. Jag klarade inte ens av lukten eller tanken av mat. Slutade ät och helt plötsligt när man mådde bättre, får man höra att man är underviktig. Men snälla. Gick ner 6kg på två veckor. Men och? Efter den dagen jag slutade ät, då har allt bara blivit sämre och sämre. Problemen började med maten, sen blev det så mkt mer och svårare. Och nu kan man inte laga det som gått sönder inom en. Det bryter ner mig inifrån. Och nu, hur mkt jag än försöker så kan jag inte visa mina riktiga känslor. Visar känslor men dom är inte mina. Det är nåt ni får se för att jag inte vågar öppna mig. Jag klarar inte av att bli älskad...
