Cecilia

Nu har man sökt in på gymnasiet också. Visste inte vad jag skulle söka. Men det blev Ledarskap, estet, hantverkar och handels.

Det är en känsla jag har inuti mig. Den kommer när du vill. När jag är glad och skrattar kommer känsla. När jag har roligt kommer den. När jag är på väg upp kommer den. När jag ser ljuset så kommer den. Den drar ner mig. Den får mig att falla och ge upp. Jag vet inte varför den kommer eller vad jag ska göra för att den inte ska komma. Måste jag leva mitt liv där nere för att den inte ska komma? Det går inte för den kommer iaf men drar mig ännu längre ner. Längre ner än vad jag trodde var möjligt.

Det svåraste är att erkänna för sig själv att man inte mår bra. Och när man erkännt det och då är det svårt att förklara för andra. Man säger bara att man inte mår bra, att man är deprimerad. Man tror att man vet exakt hur man mår. Men efter en tid inser man att man inte velat se. Att man blundat för sanningen. Och då när man öppnar sina ögon och ser, då ser man hur man egentligen mår. Det gör ont. Men man måste öppna sina ögon och se verkligheten för att kunna kanske nån gång må bättre igen.

Vad kan man begära av sin pojkvän? Är det för mycket begärt att man vill att han ska älska en, vill träffa honom några gånger i veckan, att han inte ska ljuga utan vara ärlig, att han ska vara trogen, är det för mycket begärt?
Livet håller på att rasa sönder. Allt skiter sig. Skolan går åt helvete. Killarna sviker. Kompisarna ljuger. Morsan tjatar och gnäller. Finns det ingen som förstår? Ju mer man måste göra nåt ju svårare är det. Ju mer alla tjatar ju jobbigare blir det. Ni säger ni förstår och vet att det inte är lätt. Men ni förstår inte. Det är nåt inom mig som inte kan lagas. Det är nåt fel på mig. Förlåt om jag skyller på nån annan, men det är mig det är fel på, det är mitt fel allt. Om jag inte hade slutat äta den där gången i 6:an, hade jag mått bra nu? Om jag inte hade fått dom där ätstörningarna, hur hade det vart nu då? Hade jag vart lycklig? För det var den där dan, kommer ihåg den så väl, den i 6:an i november. Jag kunde inte äta. Jag klarade inte ens av lukten eller tanken av mat. Slutade ät och helt plötsligt när man mådde bättre, får man höra att man är underviktig. Men snälla. Gick ner 6kg på två veckor. Men och? Efter den dagen jag slutade ät, då har allt bara blivit sämre och sämre. Problemen började med maten, sen blev det så mkt mer och svårare. Och nu kan man inte laga det som gått sönder inom en. Det bryter ner mig inifrån. Och nu, hur mkt jag än försöker så kan jag inte visa mina riktiga känslor. Visar känslor men dom är inte mina. Det är nåt ni får se för att jag inte vågar öppna mig. Jag klarar inte av att bli älskad...

Fri att flyga med mina egna vingar. Men hur länge kommer dom orka hålla mig uppe i luften? Kommer jag falla? Kommer jag lyckas flyga från allt?
Vad är meningen med kärleken? Man blir tillsammans med den man tror man älskar av hela sitt hjärta. Men när man inser att man inte älskar personen men hur ska man då förklara det? Hur säger man till nån man gett sitt hjärta till, nån man sagt att man älskar tusen gånger, hur säger man "Jag älskar inte dig. Det är finns nån annan som mitt hjärta tillhör" ? Jag vet inte det. Och vet inte om jag vill veta heller. Jag vet vad kärlek är, jag känner igen den när jag ser den. Och jag vet att han aldrig älskade mig och kommer aldrig kunna göra det heller. Men det finns nån annan som gör det. Nån som nu ska få en chans. För han betyder så mycket att jag inte vill leva utan honom.
Somliga tror man vet hur det känns. Somliga tror sig veta hur man har det. Men tro mig, ni vet inte. Ni vill inte veta. Det är så pass mycket och svåra saker att ni inte skulle klara av det. Jag vet att ni bara vill hjälpa men jag kan inte prata om allt med er. Det finns bara en person som jag kan göra det med. En person som älskar mig för den jag är trots mina brister. Personen vet om hur jag mår och vad som hänt mig men ändå finns kvar.
Jag vill men orkar inte. Jag klarar inte av det. Jag försöker men jag lyckas inte öppna mig. Jag kämpar för att klara av allt men det går inte så bra. Men alla som tvilar och hackar på mig, kom ihåg, det finns saker ni inte vet om mig. Det finns så mycket som ni inte vet. Men trots allt så gör jag mitt bästa. Så säg inte åt mig vad jag ska göra och att det inte duger det jag gör.

Det är så mycket jag vill säga dig. Så mycket jag vill berätta för dig. Men jag vågar inte. Vet inte varför men det är nåt som säger inom mig att låta bli. Jag vet inte vad som händer men jag är ute på hal is. Det här är nåt nytt för mig. Jag försöker men lyckas inte alltid så bra. Jag är inte perfekt. Jag vet inte alltid vad jag ska göra. För allt jag vill är att vara hos dig. Vara i din närhet. För när du är nära så känns allt bra, då känns det som inga problem finns. Men när du inte är nära så känns allt så hopplöst.
Jag lever dag för dag. Men räcker det? Jag finns här i livet men hur länge till? Ingen som vet. Jag lever i mina drömmar, jag har mina hemligheter. Det är så mycket som jag döljer.
Ser ni hur jag mår? Ser ni vad jag gör för att få nån att förstå? Jag döljer det jag inte vill att nån ska veta. Jag gömmer sanningen. Men det är så mycket som ni behöver veta för att förstå varför jag inte ler hela tiden, varför jag vissa dagar bara vill sitta och stirra in i en vägg. Men lyssna på mig, se på mig, se in i mina ögon. Jag har ju försökt få er att se att jag inte mår som alla tror. Men ni har inte velat höra och se. Men om du inte lyssnar så bli inte sur när jag inte orkar vara glad. Vissa dagar orkar jag mer än andra. Vissa dagar orkar jag le och skratta med er men inte alltid.
Jag har börjat inse vad som händer i mitt liv. Jag har precis som alla andra blundat och inte velat se. Men nu har jag svarat på 200 frågor om mig själv och det fick mig att öppna mina ögon när jag läste mina svar. Jag har vetat att jag inte mått som alla andra. Men hur jag egentligen mår har jag inte insett tidigare. Jag har inte velat det heller. För att veta hur man mår men man vet inte hur man ska göra, det är skrämmande. Det gjorde ont att öppna ögonen efter så många år.

Det är just personen som man älskar mest som det gör ondast av att se den gå. Det är den personen som jag är rädd för att visa mina känslor för, personen jag ör rödd flr att släppa in i mitt liv. Jag lurar mig själv och alla andra. Tränger bort känslorna. Tar nån annan. Men det är bara för att jag inte vill bli sårad. Vill inte förlora personen. Jag är rädd för mycket, även om det inte märks. Det jag är rädd för är att inte passa in. Rädd för känslor. Men mest rädd för mig själv. Jag visar inte att jag är rädd. Jag är inte rädd för saker i vardagen. Utan jag är rädd för känslor. Det är kanske konstigt. Men om man tänker på hur jag varit och betett mig dom två sista åren kan man kanske förstå varför jag har gjort saker som jag gjort. För kärleken skrämmer jag så fruktansvärt mycket. Det skrämmer mig att älska nån. Att släppa in nån i mitt liv. Men det är ju just det att jag vill inte bli sårad. När jag verkligen blir det så märker alla hur svag jag är. Hur sårbar jag kan vara. Alla vill ju vara starka och klarar sig själv. Och det vill ju jag också. Det är därför som jag inte kan vara med personen som betyder mest för mig. Och jag är ledsen för att jag att jag sårat andra genom att försöka själv att inte bli sårad.

Andra dan i skolan och är redan less.. Låt det inte bli som förra terminen slutade. Jaha, dags att söka in på gymnasiet. Vet ju vad jag ska söka som första men andra och tredje handsval då?

Mycket känslor. Många tankar. Lite hopp. Ingen tro. Jag ber och ber. Visa vad som är rätt väg för mig att gå. Ber att jag ska klara nästa dag. Ge mig hopp, kraft och viljan att försöka. Jag vet att det går. Du klarar av att hjälpa mig. Du lyssnar alltid när jag behöver dig. Du ger mig mod att vakna varje morgon. Men kvällarna är hemska. Vill inte att nätterna ska ta slut. Men ändå så vill jag inte att dom ska komma heller. Då är jag ensam och tankarna kommer smygande över mig. Rädslan väntar runt hörnet. Ensam och kan inget göra. Det är som att när tankarna kommit tar dom över. Försöker få dom att inte komma. Men lyckas inte speciellt ofta. Och när dom tagit över min kropp. Då är jag svag. Inget att göra. Jag är rädd för nätterna. Just för att jag vet inte vad jag kommer göra nästa natt. Men ändå så gillar jag dom för då behöver jag inte le. Då kan jag vara mig själv tills tankarna kommit. Dagarna är fyllda med låtsas skratt och leenden. Leende på läpparna gråt inuti. Skratt men skrik inuti. Det är bara en som får mig att vara lycklig och glad. Älskar honom så mycket. Även om alla mina vänner försöker och finns där så är det inte samma sak. Ni betyder men ni förstår inte alltid. Och jag begär inte heller att ni ska göra det heller för jag vet att ni inte kan. Men det räcker med att jag får vara med er på dagarna och le och skratta. Även om jag vill gråta och skrika.

Äh. Nu ger jag upp. Jag hade rätt. Men ville ge den en chans till. Det finns ingen kärlek. Ingen lycka. Allt är bara ett helvete. Säg för fan aldrig att du älskar mig. Du kommer bara lämna mig. Säg aldrig att du inte kommer såra mig. Du kommer bara lämna en kniv i hjärtat på mig. Man kan inte lita på nån annan. Varför ljuger man alltid? Se verkligheten nån jävla gång! Se, öppna ögonen och se. Se det finns bara hat och svek. "Den som ler mest är den som döljer mest"

För varje dag som går så älskar jag dej mer. Att vara med dej är det bästa jag vet. Känna dina läppar mot mina. Jag saknar dej när vi är ifrån varandra. Vill bara vara hos dej. Vara i din famn. Inte många dagar det vart vi, men dom bästa dagarna i mitt liv. Är så lycklig med dej. Inte kännt lycka på flera år, men när du kom förändrades allt. Är glad och lycklig nu. Jag vill leva varje dag igen. Tänker på dej hela tiden. Älskar dej så mycket. Alltid kommer du finnas i mitt hjärta. När jag är med dej finns ingen tid. Då är det bara du och jag. Inget annat finns. Men jorden fortsätter snurra och tiden går iallafall. Det är lika tråkigt varje gång att gå. Vill ju vara hos dej hela tiden. Du är mitt allt.

Älskar dej <3
Tro mej när jag säger att du är den enda för mej.
Du betyder så mycket för mej.
Du är den enda jag vill ha.
Varför frågar du hela tiden om jag älskar dej och alla frågor?
Jag har väntat. Jag har försökt. Trodde aldrig det skulle bli vi. Men jag gav inte upp.
Jag finns här för dej.
Jag är din. Bara din.
Älskar Dej <3